Visst gör kärleken ont när den inte får något utrymme, ingen riktning. När den man älskar har gått bort eller funnit en annan kärlek, och när det enda rätta är att lämna för att den älskade ska få ro,eller få njuta av den nya lycka han funnit .Plötsligt är man gammal och förväntas vara mormorsgullig nöjd-med-livet-liten tant, eller smärtbärerska som triggar omgivningens hjälpnödighet och endast lockar till samtal om sjukdom, hemtjänst och mediciner - medan kärleken, all kärlekens energi, växer inåt och blir till en cancersvulst .Man dör en långsam och plågsam död. Ett halvår efter min mans död var det vår Sorgesamtalen i kyrkan var slut. Vi hade fått tala om vår sorg och prästen hade blivit tvillingfarmor. Jag kände mig som mitt gamla sociala jag. Hade bakat en påse kanelbullar åt mannen som gått ner 20 kg i vikt efter hustruns död. Önskade mina medmänniskor lycka till och gick för att fortsätta livet. Det skulle ju finnas kvar därute. Nya människor, ny glädje. Trodde jag. Försökte och försöker än i dag. Men på tre år har ingen rört vid mig med annan avsikt än att "hjälpa en gammal tant" rent instrumentellt. All min livslust och kärleksenergi, allt detta som skulle kunnat vara så mycket, omvandlas sakta till ilska och frustration. Jag ger upp. När det en dag blir dags för hemtjänsten, ska de slippa den här elaka gamla kärringen. Jag låter kraften döda mig. I min situation får man nog ett recept på sömnmedicin utan problem.. haha!.

2015-08-12

Lena Strömquist

2015-08-12